Senaste inläggen

.

Av Jueeven Juki - 21 november 2014 16:01

 


Av Jueeven Juki - 20 november 2014 20:56

Jo visst kan man ha ytliga ärr, men även psykiska. Såsom några av mina upplevelser gett mig.


Jag var på en fest i åttan som min äldre killkompis (som jag senare blev tillsammans med) hade ordnat upp. Det var många äldre killar där framför allt. Jag drack en del även om jag var 14. Man kan ju säga att min mamma hade fullt upp, och trodde, hör och häpna, alla gånger att jag bara skulle till en kompis. Jag sov även över någonstans för att avvakta bakfyllan. Hur som helst var det en kille där som flörtade med mig, jag hade mött han på en tidigare fest där han var jätte trevlig. Han var kanske fyra år äldre än mig. Fy fan vad full man var. Hur som helst, han hade bra humor och flörtade mer och mer. Började tafsa på mig. Även om jag visade tydligt ogillande. Han stoppade tillslut handen innanför och jag fick panik. Jag försökte gång på gång avvisa handen men tillslut blev han mer och mer hårdhänt. Han puttade in mig i ett sovrum och låste. Jag minns hur jag var halvt vaken. Jag kände hur någon tryckte in något och det var obehagligt, allt kändes så konstigt och jag minns knappt. Jag hade noll kontroll och kände hur allt gjorde ont och var så obekvämt, speciellt just det där att det kändes otroligt obekvämt! Jag visste inte direkt vad som hände men allt var så plötsligt...


Jag vaknade på soffan. Jag kände mig otroligt öm och hade ont. Jag förstod efter ett litet tag vad som hänt kvällen innan. Jag letade rätt på mina saker och for hem. Tårarna brann bakom ögonen. Jag kom hem och föll i storgråt. Jag kände mig så äcklad. Jag gick in i duschen. Jag ville få mig ren. Jag grät i duschen och kände mig så ledsen. Så sårad. Allt gjorde så ont. Allt var så ömt. Jag kände att jag absolut inte hade någon makt över min kropp, jag var helt i någon främmande mans händer, min kropp var inte min längre. Jag hade inget privat. Han hade varit på allt som var mitt,och han trodde han hade rätt till det. Kanske han hade det också... Jag fick panik & ångest och gick i cirklar på golvet. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag bet mina fingrar & naglar. Knöt händerna så naglarna borrade in sig i handflatorna. Jag var helt förkrossad. Hur kunde någon göra så. Jag kände mig så... Så hilmla... Det går inte att förklara. Allt som jag byggt upp hade gått i bitar. Hela mitt liv hänge på en skör tråd. Jag ville inte tänka på den mannens ansikte mer. Jag kände mig så äcklad och så dum och korkad, jag kände mig spy färdig. Usch! Hur kunde jag tillåta. Det var säkert mitt fel, mitt, allt, allt var mitt fel...


Att komma över en sån här sak är en av dom svåraste sakerna jag gjort. Det är inte alls lätt! Man kommer inte alltid över det helt. Men man kan lära sig leva med det. Det är det jag gör. Jag lär mig det varje dag. Varje ny dag lär jag mig ett nytt sätt att hantera det här och allt annat, alla nya intyck. Ibland brister jag som en damm som inte har tillräckligt mycket stöd. Det forsar ut, alla mina tyngder. Jag lättas och går vidare. Jag har lärt mig att genom mig själv klara det. Men stöd kan hjälpa! Jag går vidare och kämpar. Jag klarar det. Jag är en kämpe!

Av Jueeven Juki - 20 november 2014 18:30

Känner att det skulle vara bra att ansluta mig till omvärlden. Jag har hållit mig inne ett tag och känner att det är dags. Jag vill ha nya vänner att få umgås med. För tillfället pluggar jag men isolerar mig rätt mycket. Min sambo och min mamma är dom enda uppkopplade till min krets just nu. Jag fortsätter bearbeta dag för dag efter mina beteenden.

Ska gå upp i vikt den här månaden. Äta nyttigt också. (:


Jag har det ju svårt. Att stänga in sig i mörkret har jag gjort för länge nu. Jag måste öppna kokongen. Gå ut ur tryggheten och prova på någonting nytt! Jag vill uppleva nya saker för att bearbeta livet.


Jag döljer mina ärr dagligen, men jag skäms inte över dom! Jag är stolt över dom. Jag har vunnit över depression och övergången efter sexuella övergrepp osv, även om målet ännu inte är nåtts.

Min ångest dämpas efter varje dag som kommer. Jag känner mig nöjd. Äter nyttigt och tränar. Ska som sagt gå upp i vikt. Och jag ser framgång. Livet är en av dom underbaraste platser att vara i. Ta vara på det! Är glad att jag lyckats överleva och inte fortsatt med självskadebeteende och självmordstankar. Skolan har lungnats sig också, är jätte lättad.

Rehab- Har ändå inte nått fram ännu. Vissa dagar kan vara skit när jag bara vill DÖ. Men jag överlever varje gång och det blir bättre. Jag har kommit upp på banan igen. 


Att komma över något som man själv inte påverkat (delvis) är en av dom svåraste sakerna att rehabilitera. Personligen. Men som sagt, all min kraft går åt att må bra. Snart kommer det nog av sig själv, förhoppningsvis...



I bemärkelsen livet, livet eller LIVET

Av Jueeven Juki - 20 november 2014 17:03

Hej, jag är en 21 åring som har nystartar en blogg. =)



Om mig

 

Jag har haft en uppväxt med en mamma som fick bröstcancer när jag var kring 6 år gammal. Det var en svår tid för både mig och henne. Jag och min tolv år äldre bror var tvungen att ta dubbelt så mycket ansvar under den tiden. Min pappa ifråga var arbetslös (och är det än) och mamma hade full vårdnad. Kanske borde nämna att jag och min bror inte har samma pappa. Hur som helst bodde pappa i en lägenhet som han aldrig städade, han drack också lite grann, dock inte så han blev full. Jag minns att jag som lite hittade ölburkar bakom dörren i pappas rum. Jag minns också hur pappa visade mig hur man rullade ihop cigaretter (jag visste givetvis icke att det var cigaretter), vilket jag nu förstått. Jag kände ofta en lukt i vardagsrummet som jag inte kunde förstå vad det var. När jag frågade svarade han att det var bilen utanför fönstret. Nu har jag förstått att det var pappa som rökte i badrummet och att det var därför jag hittade gamla cigaretter i toalettstolen som barn. Kan säga att pappa också ofta gick för att slänga soporna. Nu förstår jag varför. Och blir alltid lika ledsen varje gång jag tänker på det. Men min pappa är jätte snäll och skulle inte kunna önska mig en bättre pappa, även om det låter hemskt så trivs jag med min pappa. Dock har han lätt för att bli arg. Stora bemärkelser för ADHD. :/ 


 

Skolan


Alla fröknar betedde sig som om det var jag som var sjuk under mammas sjukperiod. Vilket jag tyckte var hemskt. Jag var ofta emsam. Inga fröknar förstod det förstås men jag har alltid velat ha ensamtid ibland. Jag blev utfryst då och då i skolan i alla årskurser.

Jag hade nämligen en bästis som var den "populära" bland tjejerna i klassen, hon förvandlades tyvärr till en utrysare så fort en av mina andra "kompisar" kom in i bilden. Tyst och utan att något fick reda på det fick jag sparkar under borden av två tjejer i 3:an & upp. Självklart sa jag ingenting till någon om det. I 5an hade båda tjejerna slutat.


Men helvetet fortsatte... Just eftersom en tjej som började i fyran rövade min bästis och (åter igen) fryste ute mig. Väl hemma igen mådde jag prima eftersom min mamma vid det här laget var frisk och välmående. Men skolan var alltid en jobbig tid.I 5an började jag bli mer och mer "sjuk". I 6an fick jag gå på möten med skolpsykologer, kuratorer, lärare tillsammans med mamma just eftersom jag skolkade. Jag var borta 24/7 med veckors mellanhopp. Jag hade även utvecklat ångest så fort jag skulle till skolan. Idrotten var enligt mig en av djävulens påhopp. Man måste röra på sig, byta om, duscha- villket resulterade i att jag "glömde" handuk. Jag var den som kom snabbast in i puberteten och fick mens i fyran och börjat utveckla bröst i 3an, därför ville jag ha lite privat och hatade ombyte osv



Mitt missbruk

 

I sjuan bytte alla till ny skola eftersom skolan vi gick på bara va till 6an. Där mötte jag en kille som gick i nian och var två år äldre. Jag hade aldrig kysst eller varit tillsammans med någon bara haft familj och mina närmaste vänner. Han lärde mig att röka, dricka och festa med folk som var äldre än mig. Jag förlorade oskulden som 13 åring. Jag ångrar det än idag. Efter honom blev det fler och fler killar som fick ha sex med mig. Äldre och äldre killar. Detta efter att min kille dumpat mig. Jag ville att någon skulle tycka att jag dög och ville ha mig. Nå, allt sånt fortsatte tills jag började nian. Då började jag istället med självskade beteende och att "svälta" mig själv. Jag slutade äta och skada mig mer och mer. Jag har alltid varit smal men det jag såg var en tjej som kanske borde bli en sån som i mode tidningarna. Jag hade grova komplex. Jag blev mobbad i skolan. Även om jag nu tillhörde "dom coola". Jag såg glad och lycklig ut i skolan men gick med självmords tankar i flera år. Och jag mådde dåligt fast ingen visste om det.


Idag har jag gått på rehabilitering och mår bra tillsammans med min sambo som behandlar mig fantastiskt. Jag är lycklig och har lyckats komma fram väl i livet. Även om det har sina ner och upp gångar. Jag älskar livet. Hoppas ni uppskattat inlägget!


Ha det bra! /Emma

Presentation


Hej, tjej på 21 år här, skriver om min rehabilitering från missbruk och självskade beteende bl.a, även om min relation, mitt liv och kämpe för att komma över alla sexuella övergrepp och våldtäckt. Följ gärna! =)

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20 21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<<
November 2014
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards